Tallen fick en sådan status som informationstavla, att det snart sagt hörde till, att man måste passera den, åtminstone vid kyrkobesök, för att hålla sig á jour med samhället.
Den stora, knotiga tallen mellan prästgården och kyrkan är mycket gammal. När jag för första gången hörde historierna kring kunskapens träd så fick de mig att reflektera kring informationsbyte förr i världen jämfört med hur det går till idag. När jag var barn, i slutet av 1960-talet och början av 70-talet var det vanligt att vi fick vykort som pappas syskon hade skickat från sina semesterresor – kanske t.o.m. från Rovaniemi eller Kuopio. Halv nians nyheter på tv:n var den största informationskällan, andra nyheter kommer jag inte ens ihåg. Det fanns två tv-kanaler! Före jag var född var det radion som gällde! Och ännu tidigare, tydligen kunde informationen spridas via en anslagstavla på en tall.
Så här berättas det när man deltar i Kulturstigens vandring:
”Förr, när det inga landsvägar fanns, kom människorna till kyrkan med båt. Man tog iland vid det, som numera är platsen för prästgårdens båthus. Det fanns ingen egentlig väg från varken prästgården eller stranden, den nuvarande vägen byggdes först till Församlingshemmets invigning, då främst för att presidentens hustru, Ellen Svinhufvud, skulle ha bekvämt att ta sig till kyrkan (midsommardagen 24 juni 1936).
Den stora, knotiga tallen stod rätt så centralt på den "väglösa" tiden, alla passerade den, både prästerskap och de, som kom båtledes till kyrkan. Tallen började då användas som anslagstavla av församling och administration, den fick väl nästan status som "officiell anslagstavla" i socknen. Någon kommunal administration fanns nog inte på den tiden, det var väl förutom kyrkans anslag myndighetsdekret och -info som där anslogs. Tallen fick en sådan status som informationstavla, att det snart sagt hörde till, att man måste passera den, åtminstone vid kyrkobesök, för att hålla sig á jour med samhället. Förstås bildades det en mötesplats här, där man träffade övriga sockenbor och kunde diskutera och utbyta viktigt skvaller.
Bengt Backman kallade tallen för "Kunskapens träd".
Tallen miste sin betydelse som anslagstavla när samhället utvecklades, det bildades en prekommunal administration med sockenstämma, vilken sammankom i Sockenstugan, där också den officiella anslagstavlan fanns (Denna anslagstavla finns f.ö. bevarad för eftervärlden och ingår i museets
samlingar).
Tillgängligheten landvägen till kyrkan med omgivningar förbättrades så småningom, allt fler tog sig fram längs de, i början primitiva, befintliga vägarna och båttrafiken till stranden minskade. Tallen miste härigenom sin betydelse som infopunkt, folk började också mera sammanstråla på klockstapelsbacken i samband med kyrkobesöken.
Kring tallen hade också bildats en del "spökhistorier", vilket kanske bidrog till, att den inte var så attraktiv längre som träffpunkt bland de dåtida vidskepliga och skrockfulla människorna.”
Eftersom det inte finns någon infotavla om Kunskapens träd på Kulturstigen tycker jag att det är roligt att alla har möjlighet att bekanta sig även med den här delen av Houtskärs historia. Och tänk er: Då fick man information om kommunala och kyrkliga evenemang genom att gå till en tall och läsa vad som står där. Nu har vi tidningar, infoblad, olika Facebook-grupper, tiotals med tv-kanaler att surfa på samt allt som vi kan hitta på med våra datorer. Är vi bättre informerade?
Nästa gång arrangerar Pro Houtskär Kulturstigens promenad under Houtskär- veckan, på tisdagen den 5.7 kl. 18. Carl-Gustaf Öhman guidar oss från Sockenstugan ända fram till Ångbåtsbryggan på Vitteludd och tillbaka. Jag tackar Carl-Gustaf för den här intressanta historian om Kunskapens träd!
